Min bäboo gick fruktasvärt bra två dagar innan de vände tvärt till kaos, dock i endast två dagar och inom ridningen. Mamma pratade om att lämna ut honom på foder, vilket även har tyngt ner mina axlar de senaste dagarna. Har inte alls haft någon ork till att rida, så har undvikt att rida så vi ej skapar konflikter. Men jag har motionerat honom genom longering och bara umgåts med han. Jag har nog aldrig varit någon som älskar att rida och träna, det bästa jag vet är att bara umgås med sin bästavän och ha kul på allt annat sätt än ridning. Självklart har det varit hur kul som helst i perioder med ridningen, när allt gått perfekt. Och eftersom jag är lite "perfektionist" innom ridningen så blir jag bara besviken och arg på mig själv när det inte går så bra, jag trakkar ner mig själv för det lilla minsta, men även berömmer mig själv när det har gått bra. Då mitt psyke velar mycket med just detta påverkar det mitt intresse till ridningen. Uteritter tycker jag om, men även där kan det gå dåligt till och jag börjar med självmobbningen som går över styr.

 

I måndags totalvägrade Amadeus gå ut i högervarv, hur jag än gjorde, visade med mitt kroppspråk fungerade inget. Han vände mot mig och vi stod mest och snurrade, pausade och pratade med honom att om allt går dåligt fram tills 10 sep så ska jag leta efter en fodervärd på obestämd tid, för hans egen skull. Någon som han förtjänar att vara hos med mer erfarenhet än mig, dvs en vuxen som vet vad hen gör. Catrin kom ut och hjälpte mig, jag fick låna hennes longeringspö, jag fick ut honom på volt och travade, sen visade C en övning som jag fick göra sedan i andra varvet. Allt gick superbra och Amadeus tramsade inget mer, han var lyhörd på mig och fattade galopp direkt när jag sa till. 

 

 

Vad var det som fick mig att fortsätta tills nu, och glömma dem tankarna? Jag tänkte bakåt, till den tiden då han var den tråkiga, odugliga hästen som alla suckade över. Det var jag och 2st till som såg någonting inom honom, av de andra fick man höra den ena efter den andra hemska kommentarer. Jag har sätt min häst blivit slagen, utskälld och sett min häst vara så besviken på sig själv. Jag har slagit och skrikit på honom. (läs; HAR) Det är ingen hemlighet. Hela hans personlighet utsrålade ett dåligt självförtroende.

Jag minns den tiden han tog i bettet och drog, bockade om man nuddade med pisken på hans rumpa och slängtravade flera varv i paddocken innan ett galoppsprång togs. Då vi inte kunde galoppera på en volt och fick jaga runt honom i minst 1h i hagen innan jag fick in han. Då jag blev tillsagd att rida på pessoa, hårda nosgrimmor och slå till honom. Jag gjorde allt som jag blev tillsagd, plötsligt vände allt, jag vägrade rida på pessoa igen, men vanan att slåss var väldigt svårt att komma över. Men jag lyckades! Och idag har vi kommit så sjukt långt, på 1-2 år, Amadeus är allt annat än den hästen han var då. Nu är han den stora snälla, gosiga hästen. Älskar barn, kliar när man kliar honom och har alltid en nyfiken, glad blick. Han är så oerhört positiv nu! Gör alltid sitt bästa och är inte det minsta svårt att varken lasta, tränsa eller sadla längre. Lat kan han vara, men de är väl alla någongång ibland? ;) Och våran rädsla att hoppa, är självklart borta, nu suger han sig mig hindrena och hoppar för kung och fosterland! Jag har fått väldigt bra tips av Maria, Ronja, olika tränare, övriga hästmänniskor och alla i stallet osv, men även dåliga. Man får ta allting med en nypa salt och känna efter själv vad som fungerar :)

 

Jag minns den dagen jag och mamma flyttade ifrån stallet. När jag satt där i förarsätet med transporten bakom mig var jag så bestämd på en grej, att vi någon dag ska visa alla andra att dom har haft fel. Jag skulle förändra Amadeus till världens bästa häst (han var redan det i mina ögon), jag skulle visa hans riktiga personlighet som har varit gömd någonstans djupt inom honom. Nu har vi tagit fram den, vi ska inte gömma oss bakom alla andra längre, det är nu vi ska satsa allt och visa vad vi går för!! Jag ska visa upp världens bästa häst, jag ska visa dom alla att de haft fel, min vackra varelse är så jävla bäst både inom dressyr och hoppning, han kan bli bäst inom westen eller voltige om han får rätt träning där med! Han är så speciell, och han är min, bara MIN!

Ridningen igår gick bra, bara bra. Slutade kanon. Ett pass på vallen och sedan skritt/trav 3km innan vi anlände till stallet. På 13 minuter hann jag rida 0,5km, kasta in utrustningen i sadelkammaren, lämna hästen i hagen och duscha hos F. Med lite stress klarar man allt! :)

Kort och gott, Min Häst Är Bäst!